So the end is near and I face the final curtain

Jag mår så ända in i helvetes jävla dåligt just nu.

Kan ingen döda mig?

Allez! Allez! Allez!

Escargot.

Saturday night poetry

Att berätta sanningen smärtar
När man inte har hjärta
Att ljuga

I don't know how else I can say it. I don't speak no other languages.

Bob Schneider's album I'm good now rullar på hög volym, lite lagom skönt på en lördagseftermiddag. Jag funderar på att knäppa upp en bira. Eller så kanske jag skall gå och spela squash? Ack denna valfrihet. Jag önskar att jag bodde på Cuba. Har du inte sett dokumentären Surplus så gör det. Snarast. Fast jag vet inte om valfriheten är så mycket större här. Som Mike Skinner i The Streets uttrycker saken i låten Weak Becomes Heroes.

"Turn left up the street
Nothing but grey concrete and dead beats
Grab something to eat
Maccy D's or KFC
Only one choice in the city"

Är det så här det ska vara så ger jag upp!

Jag vet att jag har varit borta några dagar utan någon förklaring, eller förvarning för den delen, men jag önskar att du inte tog det så hårt. Det var aldrig min avsikt att såra dig eller göra dig illa. Det är ju du som förgyller min morgon, du som gör att jag vill leva ännu en dag, bara för att få möta ditt underbara leende men nu är du borta. Jag vet inte vad jag skall ta mig till... Snälla flickan som delar ut morgontidningen i korsningen mellan Broadgate och Cannon Street, kom tillbaka!

En legend gick för övrigt till historien idag. George Best svar på en reporters fråga om var han gjort av sina pengar:
- "Pengarna? Det mesta har jag lagt på sprit och brudar. Resten har jag slösat bort."



Nu skall jag gå ut i den förbannade kylan och dricka öl. I och för sig är det överjävligt kallt även inomhus. Engelsmännen har inte riktigt förstått sig på det här med isolering. Centralvärme? Yes, please! Sorry mate. Jag har mössa på mig. Inomhus.

Det är aldrig för sent att ge upp...

I couldn't care less if you choose not to...

Jag försöker få liv i min usla kropp med hjälp av diverse alkoholhaltiga drycker innehållande malt, jäst, Yakima-humle och vatten. Detta i kombination med jamaicansk attityd kan inte gå fel. Red Stripe är en easy vibe beer. Ja-macian-me-crazy!

Startade dagen med en timmes löptur längs floden. Höstsolen och morgondiset var min följeslagare. Jag måste medge att jag numera älskar London i november, det var vackert och alldeles underbart men fruktansvärt jobbigt.

Ice, ice, baby...

Jag blev förvånad, men glad. Plötsligt var det tydligen vinter i London. Jag har vägrat att inse alla tecken förut. Det kanske börjar bli dags att damma av höstjackan iallafall. Brrr...

Just your average Friday pleasure

Eric tog sig en närmare titt på Jasmines urringning... hmmm...

Back to the future, part one

Entering this time machine will take you whenever you want to go. Business or pleasure? No questions asked.


Please flush.

Struck by lightning, still can't stop fighting

One mile east public art trail

Så här kan det se ut...

Working 9 to late

Fem myror är fler än fyra elefanter. Som hitlerjugend går dom på rad i sina kritstrecksrandiga kostymer med portföljen i ena handen och tidningen i den andra. Samma tid varje dag. Men det finns en iller bland hermelinerna.



St Pauls i all sin prakt. Vänligen notera att himlen är blå.



Jag har inte riktigt insett det ännu.



Men jag kanske borde vara rädd när jag går hem från jobbet.



Eller iallafall akta röven.



Imorgon är det jag som går hem när det är ljust.

Förresten, den som kom på det här med vintertid måste vara helt dum i huvudet. Inte fan bryr jag mig om det blir ljust klockan sju, åtta eller nio, för den delen, på morgonen. Det vore istället trevligt att få en strimma av ljus efter jobbet. Kan inte jag få vrida fram mitt ur några timmar?

Sporty Spice in Miami Vice

Min kära moder och fader var på besök i London för några veckor sedan. Jag älskar mina föräldrar men efter ungefär två dagar börjar det kännas lite påträngande. Sådär kissnödigt pubertalt som snälla-människa-behandla-mig-som-en-vuxen-person-innan-jag-dör-kan-
ni-inte-åka-hem-snart-känslan. Fast det var mestadels mycket trevligt att ha dem här. Morsan hade aldrig varit i London tidigare och det var ungefär 40 år sedan farsan satte sin fot här någon gång under mitten av sextiotalet. Jag måste, om än lite motvilligt, medge att det ingav respekt.

Jag överlät sightseeingen till dem själva när jag själv var på jobbet men givetvis gav jag dem lite goda råd, vad annars? På söndagen gick vi den trevliga marknadsturen här i East End. Började med den smått kaotiska Petticoat Lane Market, för att sedan uppsöka Old Spitalfields Market, vilken är mycket trevlig men ack så populär. Därefter gick vi vidare till intressanta Brick Lane, curryns (indisk mat) hemort i London.

Iallafall så hittade min mamma en "söt" liten rosa dress som hon funderade på att köpa till min kusins nyfödda dotter. Hon frågade givetvis mig vad jag tyckte. Det skulle hon inte gjort. Jag påbörjade istället en utläggning om könsroller och varför små flickor alltid skall ha rosa och små pojkar alltid skall ha blått. Så till slut föreslog jag en kopia av engelska fotbollslandslagets dress i ministorlek.

Det kan tilläggas att det blev ingenting inhandlat till lilla Tova den här dagen. Det är svårt att lära gamla hundar sitta.

JeongMee Yoon - The Pink & Blue Project

There once was a man who lived on an island

Två vilsna själar. Två olika öar. Två skilda liv. Två goda vänner. En sammanvävd historia.







Jag saknar dig Martin!

(PS! Jag köper allt du målar...)

This is a hard hat area

Jag kunde förstås inte motstå frestelsen att, med ett nyladdat batteri, ge mig i kast med verkligheten igen. Varför blir jag inte förvånad när skorna, som förut stod där i regnet och talade till mig, ej står att finna längre? För konstens skull fick jag istället placera mina egna sneakers där. Nåväl, så här ser iallafall installationen ut. Min egen falska verklighet. I ett parallellt universum nära dig.



Oh, my street. What can I do you for?
So bittersweet. I love you even more.



Who ever told you this was a nice neighbourhood was wrong.



Love for sale? eller Anyone for Halloween?



Protect us from commercialism!

He who seeks shall find... or maybe not

Gå ut, stanna hemma, gå ut, stanna hemma, gå ut, stanna hemma, gå ut, stanna hemma, gå ut till slut. Det är ju ändå Samstag. Jag och Eric mötte upp med Marc, som stoltserade med 29 fyllda år idag, samt Anna och Ålen på Ben Crouch's Tavern över en pint lager.



Inredningen på toaletten var lite lätt halvsuspekt.



The birthday boy himself.



Victor kom lite senare och vi vandrade vidare in i Soho's gator och gränder till baren Two Floors. Några drinkar och en tappad cola senare, att de nyktra personerna skall vara värst, fortsatte vi vårt äventyr. Slutade upp på Lupo där vi blev kvar tills dom inte ville ha oss kvar där längre. Kvällen blev förvånansvärt expensiv och notan landade på dryga etthundra pund. Följde med Anna och Marc i deras nattbuss till London Bridge, försökte pruta, utan framgång, på SeOne, de ville ha 30 pund i inträde vilket är väl saftigt klockan fyra på morgonen. Vi köpte oss istället en nattmacka på det enda stället som var öppet. Vandrade hem genom halvskumma kvarter, åtminstone vid den tidpunkten på natten, på södra sidan av Themsen.

London visade sig från sin mest inhemska sida idag, gråmulet och regn. Jag och Lasse hade tänkt gå till Towern, en gång i tiden fängelse och avrättningsplats, och kika lite. Tji fick vi när dom stängde redan klockan fyra. Lasse tog tricken hem och jag gick till Safeways för att handla mat. På vägen dit sprang jag på ett sånt tillfälle som bara kräver en kamera. Till min stora fasa var batteriet i kameran slut. Nåväl, så här förhöll det sig iallafall. Bredvid en soptunna står ett par skor och en halvöppen skolåda ligger slängd en bit därifrån. Någon var tydligen trött på sina gamla skor!

När jag sedan kom fram till affären så var den givetvis stängd, och inte bara det, den var helt tom på varor också. Jag har inte varit där på två veckor för jag har handlat i den lilla Tescobutiken på väg hem från jobbet, trots att den är lite dyrare och lite sämre. Misstänker att stängningen beror på att Safeways har blivit uppköpta av Morrissons och att butiken skall dekoreras om, eller det är åtminstone vad jag hoppas på. Stänger dom ner den blir jag förbannad och kommer att ställa mig på barrikaderna. Med svansen mellan bena gick jag snopen hem igen. Det är bara att inse fakta, det är inte min dag idag.

Fast jag känner mig mycket mer frisk och kry idag än igår, trots att jag rimligtvis borde vara lite bakis. Jag tror minsann förkylningen är på väg att ge med sig. Sprit och cigaretter löser de mesta problem.

Reading between the lines

Sex månader sedan:



Nuvarande tillstånd:

O Stockholm, så såg jag dig åter!

"Flickkolonner och avgaser och röda flagnande tak. Idiotiskt pekande kungar, attachéväskmänniskor och kärringar med nappförsedda pekingeserhundar. Jag såg pop-teen-bob-bruttor dragande sina skära bubbelgum, jag såg sura trista tråkiga hopplöst förlorade nio-till-fem-knegare som tycktes villiga att betala det alldeles för höga priset för välfärd välfärd trygg trygg välfärd...

Jag såg dina påtända skäggiga leende barn som ropade och kastade Frisbees upp mot din indoktrinerande himmel för att få nycklarna till DEN NYA TIDEN och jag såg trehundra kromdrakar vråla iväg från Sergels torg med all sin demonstrativa våldsamhet och spyende bredbrättade status, jag hörde hur dom två minuter senare brakade in i Wenner-Grens center och jag såg hur den väldiga byggnaden föll i en sky av grönt och skärt glas. Jag såg dina dröjande vita Finlandsbåtar, din ofattbara röra din konstgjordhet din drömska stress, dina innevånare jagande morgondagen aldrig levande i nuet...

Jag såg dina inbitna bohemer gaggande under Tetleys almar rullande runt på gräset nere vid Parterren dykande ner i det virvlande vattnet på jakt efter en av cannabisänglarna uppdiktad skatt, vandrande genom Kungsan med sina typiska korslagda armar med händerna instuckna i den motsatta afghanpälsärmens värme. Jag såg dej Stockholm och jag upplevde din vånda, din tristess, jag upplevde ditt hopp, din storhet. Jag såg rätt in i dina kalla gula ögon, rätt in i ditt frusna, hjärtliga leende, och jag rös."



Fredagens barrunda började på Metro, ja, det var bättre förr, där vi raskt fick erfara att rökförbud har inträtt på krogarna i gamla Svedala.



Därefter fortsatte vi till Nada (fd Guldapan) där Gammeldansk stod på menyn.



Efter det avlade vi en visit på Kvarnen. Sprang på Palle, Maggan och hela gänget från Ösbyskolan. Dom stod kvar som statyetter på den gamla vanliga platsen där dom alltid står att finna på fredagar efter löning. Mötte därefter upp lite flickor och tumlade runt bland krogarna på Götgatsbacken. Sedan vidare till Teaterbaren på Mosebacke torg där jag stannade kvar och avslutade kvällen i vackra flickors sällskap. De modiga fortsatte till Caféet, Berns och sedermera East.



Under lördagen inmundigades såväl kaffe som skumpa samt diverse rusdrycker såsom Sljivovica, Grappa, Fernet Branca, Ägglikör, Becherovka och, dagen till ära, Turkisk Peppar-shots. Det sistnämnda var dock inte så uppskattat av den argentiska delen av populationen.



Erik & Eric - det var alldeles för länge sen dom sågs. Vår överrskningsvisit var mycket uppskattad.



Kvällens tjugofemårskalas följdes upp med ett besök på Snaps.



I Eriks garderob hittade jag den! Skjortan-som-garanterar-ragg alltså. Den fick bli min partner in crime för kvällen. Det kan meddelas att elefantskjortans omtalade kvaliteter på raggningsfronten fortfarande håller i sig. Den fick följa med till London då jag har större nytta av den än Erik.

Those who never start living are the ones who die young

Sådärja, nu börjar den här sidan likna någonting. Jag har gått och blivit förkyld, det var nog det bistra höstvädret i Stockholm förra helgen som tog knäcken på mig. Iallafall så satt jag bara hemma och hade tråkigt igår. Roade mig med att omdesigna min blogg. Jag är ganska nöjd med resultatet, med tanke på att jag aldrig har skrivit en rad HTML i hela mitt liv förut. Visst, det blev en del svordomar och onda blickar men koden var stenhård och gav inte med sig. Jag beslutade mig för att inte gå till handgripligheter, utan gick ut till köket och tog en kopp te. Återvände sedan rakryggad med beslutsamhet i blicken. Gick och lade mig vid fyrasnåret.

Idag fyller både Marc och Arthur år. Dom känner inte varandra, ännu. Det lutar nog åt att jag, om jag nu överhuvudtaget skall ta mig ut med halsont och lätt feber, hänger med Marc ut. Isbaren står på programmet. Vi får se, jag har precis ätit frukost. Ska koka mig en ordentlig kopp kaffe för att få fart på hjärnaktiviteten igen.

Från rummet bredvid hörs Eric sjunga med i sin argentinska tango. Jag sätter på Broder Daniel och höjer volymen. Jag är inte på humör... ännu.

Washiwashi

Marc är rolig. I söndags råkade han köra sin mobiltelefon i tvättmaskinen. Det skall vara han till det. Andra mobilen på mindre än en månad. Den förra söp han bort.

Out and About

Sparkade i en lövhög för första gången idag, hösten är här men lika glad är jag för det. Jag tycker om hösten. Promenader när det är kallt. Att känna den friska nordanvinden i mitt ansikte. Få klarhet i mina tankar. Mysa ner sig i soffan med en stor kopp te eller kaffe och kolla på en bra film eller läsa en god bok. Om jag bara hade haft en TV... Nej, ärligt talat så saknar jag den inte alls.

Det är för övrigt en myt att vädret är så dåligt i England (nu vet jag inte av erfarenhet hur det är i andra delar av England men man har ju hört en del historier från Manchester och Newcastle). Här i London är det iallafall ganska så nice i de flesta fall. Det regnar väl ganska ofta under hösten men det är sällan som det är något tugnt regn. Fuktigheten är dock ingen som man kan undgå, särskilt inte i min nuvarande lägenhet. Det är mer regel än undantag att det är imma på fönsterrutan. På INSIDAN! Förstår inte riktigt hur det kommer dit. Eller varför. Nämnde jag att det regnar in i köket också?

Jag och Eric hade precis en konversation om hur svårt det är att träffa någon i en stor stad. Man kan ju tro att det skall vara lätt för många som kommer hit har ingen stor umgängeskrets här och vill ju gärna träffa nya vänner. Fast å andra sidan är omsättningen på människor väldigt hög. Jag har läst om människor som fått lappsjuka på ensliga ställen men det finns, enligt min mening, inget som kan kännas så ensamt som livet i en storstad. Kanske hör det samman med min uppväxt i en liten by där bussen gick en gång i veckan. I och för sig var det nära till Göteborg men ända så långt ifrån. Iallafall kom vi fram till att det grundar sig i brist på förtroende. I betongjungeln slappnar ingen av, man släpper inte in nya människor på livet. Öppenheten för nya intryck och nya människor är däremot stor men bara till en viss gräns och den gränsen är svårt att komma förbi.

På väg hem från jobbet slog det mig... att alla i London, en sanning med modifikation, går omkring med sådana där gympapåsar som man hade i lågstadiet, på åttiotalet! Kostym och gympapåse. En stilmässig katastrof.



Jag gick hem tidigt från idag jobbet för att jag är rätt krasslig, en förkylning håller på att ta över min kropp, som en oönskad alien kryper den inpå mig, sakta, sakta, sakta, jag kan inte stoppa den fastän jag vet att den är på väg. Jag hatar att vara sjuk. Har inte tillåtit mig själv att träna på hela veckan, skulle gått på en spelning ikväll med Dan Clews and The Stars Above. Det är sällan jag kommer hem så tidigt från jobbet som jag gjorde idag. Är det inte träning så är det jobb, eller kanske puben.

Jag hatar för övrigt dessa myriader av människor i rusningstiden. På väg till jobbet, på väg från jobbet, på väg någonstans. Alla har bråttom. Alla i sin egen lilla värld. Egoismens högborg. Själv flirtar jag med flickan i hörnet av Broadgate/Cannon Street varje dag på väg till jobbet. Hon är söt. Vi brukar se varandra i ögonen och le. Jag gillar henne. Skarpt. Hon är det nog närmaste flickvän jag har just nu. Fastän det enda jag sagt till henne är hej. Anyway, so far, so good.

Peace out!