Out and About

Sparkade i en lövhög för första gången idag, hösten är här men lika glad är jag för det. Jag tycker om hösten. Promenader när det är kallt. Att känna den friska nordanvinden i mitt ansikte. Få klarhet i mina tankar. Mysa ner sig i soffan med en stor kopp te eller kaffe och kolla på en bra film eller läsa en god bok. Om jag bara hade haft en TV... Nej, ärligt talat så saknar jag den inte alls.

Det är för övrigt en myt att vädret är så dåligt i England (nu vet jag inte av erfarenhet hur det är i andra delar av England men man har ju hört en del historier från Manchester och Newcastle). Här i London är det iallafall ganska så nice i de flesta fall. Det regnar väl ganska ofta under hösten men det är sällan som det är något tugnt regn. Fuktigheten är dock ingen som man kan undgå, särskilt inte i min nuvarande lägenhet. Det är mer regel än undantag att det är imma på fönsterrutan. På INSIDAN! Förstår inte riktigt hur det kommer dit. Eller varför. Nämnde jag att det regnar in i köket också?

Jag och Eric hade precis en konversation om hur svårt det är att träffa någon i en stor stad. Man kan ju tro att det skall vara lätt för många som kommer hit har ingen stor umgängeskrets här och vill ju gärna träffa nya vänner. Fast å andra sidan är omsättningen på människor väldigt hög. Jag har läst om människor som fått lappsjuka på ensliga ställen men det finns, enligt min mening, inget som kan kännas så ensamt som livet i en storstad. Kanske hör det samman med min uppväxt i en liten by där bussen gick en gång i veckan. I och för sig var det nära till Göteborg men ända så långt ifrån. Iallafall kom vi fram till att det grundar sig i brist på förtroende. I betongjungeln slappnar ingen av, man släpper inte in nya människor på livet. Öppenheten för nya intryck och nya människor är däremot stor men bara till en viss gräns och den gränsen är svårt att komma förbi.

På väg hem från jobbet slog det mig... att alla i London, en sanning med modifikation, går omkring med sådana där gympapåsar som man hade i lågstadiet, på åttiotalet! Kostym och gympapåse. En stilmässig katastrof.



Jag gick hem tidigt från idag jobbet för att jag är rätt krasslig, en förkylning håller på att ta över min kropp, som en oönskad alien kryper den inpå mig, sakta, sakta, sakta, jag kan inte stoppa den fastän jag vet att den är på väg. Jag hatar att vara sjuk. Har inte tillåtit mig själv att träna på hela veckan, skulle gått på en spelning ikväll med Dan Clews and The Stars Above. Det är sällan jag kommer hem så tidigt från jobbet som jag gjorde idag. Är det inte träning så är det jobb, eller kanske puben.

Jag hatar för övrigt dessa myriader av människor i rusningstiden. På väg till jobbet, på väg från jobbet, på väg någonstans. Alla har bråttom. Alla i sin egen lilla värld. Egoismens högborg. Själv flirtar jag med flickan i hörnet av Broadgate/Cannon Street varje dag på väg till jobbet. Hon är söt. Vi brukar se varandra i ögonen och le. Jag gillar henne. Skarpt. Hon är det nog närmaste flickvän jag har just nu. Fastän det enda jag sagt till henne är hej. Anyway, so far, so good.

Peace out!