Söndagsångest

Ångest, vemod, hunger, kyla, trötthet, trötthet, trötthet, bakrus, ont i knät. Ack dessa rusdrycker som fördärvar mitt liv. Varför är det så trevligt att vara full? Deprimerande var ordet. Anyway, it's nothin' that a bottle of Jack can't fix.

Sådär, nu har jag gjort någonting produktivt idag. Rengjorde just mina nyinköpta sneakers, vita Ben Shermans med kardborreknäppning. Skitsnygga, om jag får säga det själv, och dessutom oerhört bekväma. Dom såg lite halvrisiga ut efter gårdagkvällens bedrifter.

Å jag var jag full, å jag var dum, å jag ramlade omkull. Sen gick jag hem. Ensam. Lasse och jag gick som vanligt hem tomhänta, på både flickor och pengar, från Hoxton, åt varsitt håll. Träffade den söta brasilanskan Paula och hennes partyglada vännina som jag fortfarande inte har fått riktigt kläm på vad hon heter. Borde komma ihåg det om jag tänker efter riktigt hårt. Jag och namn, ingen bra kombination, telefonnummer däremot, det är en helt annan sak. Där är jag kung. Unbeatable.

Lasse brukar stanna till för en kebab på Old Street, själv får jag hållas till den bistre men ack så korrekte italienaren som serverar mackor, dygnet runt, twentyfourseven, vid Liverpool Street. Det blir oftast, eller rättare sagt alltid, en Parmigiani, hur det nu stavas. Vanligtvis mycket god, men igår var den inne något för länge i toasten.

Nu skall pizzan in i ugnen! Tjohooo... Hungernödens dagar äro över. För den här gången.